Fritz Lang, 1931.
Det finns ett talesätt som lyder ”när det enda verktyg man har är en hammare ser alla problem ut som spikar”. Är man bara bekant med ett verktyg – ett sätt att göra saker – är man benägen att applicera det på allt man gör, oavsett om det passar den specifika situationen eller ej. Stöter man på problem ens verktyg inte är avsett för försöker man med det ändå – istället för att fråga sig om det finns någon lättare/bättre väg att lösa det hela.
Dagens filmskapare har välfyllda verktygslådor. På filmskolor och genom att se film har de utrustats med filmiska hammare, mejslar, skiftnycklar, sågar, svarvar, filar, borrar, tänger och en hel massa annat. Ska det göras hål har de ett verktyg, ska saker fogas samman har de ett annat, ska någonting delas ett tredje… osv.
Lang hade i princip inga verktyg för ljud när han gjorde M. Ljudfilmen var ny och möjligheterna outforskade. Kanske är det därför den fortfarande, såhär drygt 75 år efteråt, är så imponerande på (bland annat) det området. Utan bagaget av en tung verktygslåda kunde Lang utgå från problemen – vad han ville uppnå. Inte lösningarna – verktygen.
Alla filmare/konstnärer som kommer efter en innovatör styrs i någon mån av dennes uppfinningar – verktyg. Möjligheterna blir uppenbara (men samtidigt begränsade!) och oftast gör man på ett visst sätt eftersom det är en självklar väg. Inte för att man verkligen eftersträvade resultatet.
Därför står sig vissa nyskapande verk fortfarande, trots att de efteråt efterapats oräkneligt antal gånger. De står sig för att deras skapare hade en vision så stark att han (eller hon) tvingade sig att se bortom ramarna – och därigenom uppfinna nya verktyg.
De står sig inte av kalenderbitaraktiga orsaker.
Sedd 5-6 ggr, varav två på bio (och en gång i ett badkar!).
