Robert Bresson, 1956.

Apropå verktyg och se bortom ramarna: En dödsdömd har rymt.

Den gångna bioveckan har hursomhelst varit helt fantastisk. Fyra absoluta favoriter på duk samma vecka måste vara något slags rekord:

20:e – Metropolis

23:e – Ingeborg Holm

26:e – M

27:e – En dödsdömd har rymt

All heder åt Cinemateket. Även om man bortser från dessa fyra har januari-februari haft ett av de bättre programmen på länge. Och mars-april ser lovande ut. Kanske blir det lite mycket ”kanoniserad gigant” med Lang och Kurosawa i hyfsat kompletta retros samtidigt, menmen…

Sedd 4-5 ggr, varav två på bio.

Fritz Lang, 1931.

Det finns ett talesätt som lyder ”när det enda verktyg man har är en hammare ser alla problem ut som spikar”. Är man bara bekant med ett verktyg – ett sätt att göra saker – är man benägen att applicera det på allt man gör, oavsett om det passar den specifika situationen eller ej. Stöter man på problem ens verktyg inte är avsett för försöker man med det ändå – istället för att fråga sig om det finns någon lättare/bättre väg att lösa det hela.

Dagens filmskapare har välfyllda verktygslådor. På filmskolor och genom att se film har de utrustats med filmiska hammare, mejslar, skiftnycklar, sågar, svarvar, filar, borrar, tänger och en hel massa annat. Ska det göras hål har de ett verktyg, ska saker fogas samman har de ett annat, ska någonting delas ett tredje… osv.

Lang hade i princip inga verktyg för ljud när han gjorde M. Ljudfilmen var ny och möjligheterna outforskade. Kanske är det därför den fortfarande, såhär drygt 75 år efteråt, är så imponerande på (bland annat) det området. Utan bagaget av en tung verktygslåda kunde Lang utgå från problemen – vad han ville uppnå. Inte lösningarna – verktygen.

Alla filmare/konstnärer som kommer efter en innovatör styrs i någon mån av dennes uppfinningar – verktyg. Möjligheterna blir uppenbara (men samtidigt begränsade!) och oftast gör man på ett visst sätt eftersom det är en självklar väg. Inte för att man verkligen eftersträvade resultatet.

Därför står sig vissa nyskapande verk fortfarande, trots att de efteråt efterapats oräkneligt antal gånger. De står sig för att deras skapare hade en vision så stark att han (eller hon) tvingade sig att se bortom ramarna – och därigenom uppfinna nya verktyg.

De står sig inte av kalenderbitaraktiga orsaker.

Sedd 5-6 ggr, varav två på bio (och en gång i ett badkar!).

Martin Arnold, 2002.

Sedd 1 gång, dock inte på bio.

Fritz Lang, 1927.

Metropolis är en storfilm i ordets rätta bemärkelse. Med det syftar jag inte bara på dess fantastiskt storslagna produktion utan även dess allomfattande hållning – här finns någonting för alla.

För det är ett imponerande antal trådar och referenser paret Fritz Lang och Thea von Harbou lyckas väva in. Fadersuppror och svartkonst. Förbjuden kärlek och science fiction. Nordisk mytologi och samhällskritik. Och så vidare. Det mesta lagom uppenbart även för den mest ouppmärksamme popcorntittaren.

Och man behöver bara se det man vill. Skevt klassamhälle med oundviklig kommunistisk revolution som följd eller en konservativt kristen metafor komplett med messiasfigur osv? Det beror på var du står politiskt. Metropolis förenar alla i hyllningskören. Nästan iaf.

Det ligger givetvis nära att göra en billig nickning mot filmens slogan. Men jag tycker den är lite corny, så jag väljer att bortse från den.

Sedd 3 ggr, varav en på bio (drog med brorsan – en ”vanlig” konsument av samtida amerikansk film, helt utan tidigare erfarenhet av äldre grejer – på biovisningen nu i veckan och givetvis blev han imponerad…)

Victor Sjöström, 1913.

Ingeborg Holm är en av Sveriges äldsta långfilmer (60 minuter eller längre). Det är faktiskt bara Sjöströms egna Blodets röst (som hade premiär sju dagar innan: 20:e oktober 1913) och den av fransmannen Paul Garbagni regisserade I livets vår (premiär juldagen 1912) som är äldre.

Båda har ansetts vara förlorade, men den senare återfanns nyligen och visades på olika stumfilmsfestivaler under 2007. Har själv inte sett den, men tydligen har SFI ordnat ett utbyte med det franska arkiv där den hittades. Antar att det blir nypremiär på Cinemateket under 2008.

Vet egentligen inte så mycket om I livets vår (eller Garbagni) men jag har för mig att filmen ska ha gjorts som en del i sammarbetet mellan Svenska Biografteatern och franska Pathé (Sjöström gjorde t ex en resa till Paris under 1912 för att lära sig att göra film). Kanske kan man spåra några av Sjöströms tidiga influenser?

I livets vår har en minst sagt intressant trio i rollistan: Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Georg af Klercker. Namn som skulle låta tala om sig som filmregissörer.

Hursomhelst älskar jag verkligen Ingeborg Holm. En gripande historia – berättarmässigt nyskapande – med rejäl socialpolitisk sprängkraft, men kanske framförallt ett visuellt/stilistiskt mästerverk av en regissör som verkar ha haft en rent instinktiv känsla för film. Sjöström använder – som han fått lära sig i Frankrike (?) – en statisk kamera och långa tablåer. Men han gör det på sitt eget vis och använder sin bakgrund i teatern och hur man där t ex använder scendjup och flyttar skådespelare till att skapa någonting genuint filmiskt.

Se bara på bildkompositionen ovan. I scenerna som utspelar sig i butiken har kassaapparaten placerats mitt i bilden och dominerar långa stunder visuellt – nästan som en förebådelse att (iom makens sjukdom) Ingeborgs fall blir finansiellt. När sedan de avgörande räkningarna överlämnas, vem är det då som skyldigt tittar fram bakom denna tunga, centralt placerade pjäs? Jo, det oärliga och odugliga biträdet – själva orsaken till katastrofen. Bara på film är liknande möjligt.

Sedd ~8 ggr, varav ~5 på bio (kanske den film jag sett flest gånger på bio).

Alf Sjöberg, 1949.

Om budet om en ny kopia av Flickan i frack är roligaste filmnyheten hittills i år, så är Eva Dahlbecks bortgång den tråkigaste. Bortsett från omtitt av Bara en mor – en fantastisk rollprestation (och en fantastisk film) – har jag lånat hem två osedda Dahlbeckare: Kattorna (1965) och Morianerna (1965) för ett litet hyllnings-minitema.

Vila i frid, du stolta pansarskepp.

Sedd 2 ggr, varav en på bio.

Stefan Jarl och Jan Lindqvist, 1968.

Stefan Jarl, 1979.

De flesta har väl som yngre känt någon eller några som Kenta och Stoffe i första filmen. Ungdomar på glid. Trassligt hemma och ett liv för stunden. Utan framtid – vilket inte bekommer dem.

Färre har hängt med på resan fullt ut – vägarna skiljs innan dess – och sett dessa personers oundvikliga möte med verkligheten. Ibland går det riktigt illa och slutar i fullständig utslagenhet och tungt missbruk.

Sedda 2-3 ggr, dock aldrig på bio.

Hasse Ekman, 1950.

Så kom den alltså äntligen på DVD. Tyvärr är Studio S utgåva alldeles för mörk. Vet inte vad de gjort. Men ett lovvärt initiativ likafullt.

För övrigt är det här en film som vinner på att man inte vet så mycket om den innan.

Sedd 2 ggr, varav en på bio.

Karin Swanström, 1926.

Swanström regisserade fyra filmer på lika många år. Två finns bevarade. Debuten Boman på utställningen (1923) – en oblygt publikfriande fars – samt det som kom att bli hennes sista film i regissörsstolen: den subversiva lilla pärlan Flickan i frack. Två filmer ganska radikalt olika i ton och mognad.

Vilket kan få en att undra vilken inverkan Swanström hade. Flickan, liksom de två försvunna (ack!) filmerna, är skrivna av en av den svenska stumfilmens riktigt stora författare: Hjalmar Bergman. Det skulle vara enkelt att framhäva honom som filmens verkliga upphovsman. Och även om stor del av filmen säkert faller tillbaka på honom är knappast Swanströms insats att förringa.

Ett bra manus eller förlaga gör inte automatiskt en bra film – vilket t ex Arne Mattssons påkostade nyinspelning av Flickan i frack (1956) med all tydlighet visar. Samma utgångsmaterial, men en mossig och daterad historia som resultat.

Hursomhelst har Flickan i frack extra svårt att göra sig fri från sin litterära förlaga iochmed att det inte finns någon vettig kopia. Den som finns är en engelsk exportkopia med s k ”flash titles” – en referenskopia med nedtrimmade (2-3 bildrutor styck) översatta textskyltar. I praktiken omöjlig att se och hänga med i utan att ha läst förlagan.

Dock hittades ett antal av filmens originalkartonger 2007, så nu vet man hur mellantexterna såg ut och med hjälp av kompletta svenska originaltexter från censuren pågår arbete med att återskapa skyltarna. Man kommer ta fram en ny visningskopia som alltså kommer kunna stå på egna ben. Som grädde på moset kommer den nya kopian även vara tintad (desmet, antar jag) enligt den ursprungliga exportkopian. Vågar man hoppas på en nypremiär på Cinemateket under 2008?

Det här blev längre än jag tänkt, men budet om en ny kopia gör mig lite uppspelt. Avslutningsvis kan det i sammanhanget vara intressant att notera vilken karaktär Swanström valt att själv gestalta i filmen: ärkeprostinnan Hyltenius – hon som styr och ställer i staden. Hm.

Sedd 3+ ggr, dock aldrig på bio (sett en enskild akt (den med balscenen) på bio, men det räknas ju inte).

Joel Coen, 1998.

The Dude är min idol.

Sedd ~5 ggr, varav en på bio.