Nibelungen

Fritz Lang, 1924.

Cinemateket körde igång ett kronologiskt Lang-tema i januari. Måste erkänna att jag efter ett par riktiga mastodonter började tröttna litet. Lång och svulstig film betyder inte automatiskt bra film. Inte för att långe Lang är dålig, men med första delen av Nibelungen kom han farligt nära min gräns för hur pompöst – trots fantastiska bilder – någonting kan bli innan det slår över till pekoral.

Mellan första och andra delen av detta drygt fem timma långa epos hände dock någonting. Iom Siegfrieds död i slutet av första delen (vilket kan tyckas vara en spoiler, men den tyska originalundertiteln är faktiskt Siegfrieds Tod – Siegfrieds död) byter filmen karaktär. Den äventyrsaktiga matinén vänder och blir en betydligt mer allvarlig historia om ära och värdighet, hat och hämnd.

Lang fortsätter dock att behandla varenda scen som filmens viktigaste. Inga transportsträckor här inte, trots den imponerande längden. Skulle filmen varit en replik skulle den sägas av William Shatner och varenda stavelse hade betonats. Men det funkar faktiskt, av någon konstig anledning. Som på bilden ovan står t ex Kriemhild blickstilla i princip varenda sekund hon är i bild. Och bara hatar. Intensivt.

Lang bryr sig verkligen inte om några klassiska dramaturgiska kurvor där saker och ting långsamt byggs upp till ett klimax. Det är rakt igenom tätt, tätt, tätt.

Så är det en av de hundra bästa filmerna någonsin? Vettefan, det kanske är tveksamt, men andra delen är något av det bästa jag sett på länge.

Sedd 1 gång och det på bio.

Koyaanisqatsi

Godfrey Reggio, 1983.

Jean Epstein pratade om filmkameran som en metallhjärna. En maskin med intelligens som ser verkligheten på ett annat sätt än människan. Kamerabilden är inte falsk, bara annorlunda från den bild det mänskliga ögat uppfattar.

Tid och rum kan krympas ihop eller dras ut. Beroende på t ex det temporala perspektivet får tingen liv… eller inte. Krymps tiden tillräckligt mycket tycks även (för människan) hopplöst döda ting som mineraler och annat väckas till liv och på liknande sätt kan det vanligtvis levande genom extrem ultrarapid – förstoring av tiden – förvandlas till döda stenstatyer. Själen försvinner när tiden fryser.

Reggios maskin visar – som bara en metallhjärna kan – hur vansinnigt dagens moderna liv är. Hur människan likt myror viljelöst stressar fram i civilisationens stack. Vi är inte mer än produkter på ett löpande band.

Epstein skulle älskat Koyaanisqatsi.

Hm. Om jag inte minns fel används sekvensen ovan av Bordwell och Thompson i Film Art för att illustrera hur långa linser plattar ut bilder. Flygplanet landar mitt bland bilarna på motorvägen. Åter igen: metallhjärnan ser någonting annat än ögat.

Sedd 10+ ggr, varav två på bio (Philip Glass storartade score har jag lyssnat på sinnessjukt många gånger, förmodligen tresiffrigt).

Miraklet i Milano

Vittorio De Sica, 1951.

Vad får man om man blandar Amelie från Montmartres sagoanekdoter och fryntliga feelgood med Sånger från andra våningens socialistiska insikter? Miraklet i Milano, såklart. Och det kan aldrig vara dåligt.

Känns förresten lite underligt att det är Zavattini som ligger bakom denna fullständiga verklighetsflykt.

Sedd 3 ggr, dock aldrig på bio.

La Noire de…

Ousmane Sembene, 1966.

Under 1960-talet stod de stilsäkra, modernistiska, formmässiga mästerverken på rad. La Noire de… är inte ett av dem, snarare tvärt om. Den är istället enkel, nästan tafatt simpel. Långt ifrån de europeiska auteurernas tekniska uppvisningar. Men det spelar ingen roll, eftersom det är en film som har någonting att säga.

Lustigt sammanträffande: den europeiska familjen har likadan kaffepanna som Sergio i Minnen från underutvecklingens tid (1968). En medveten symbol för postkolonialt förtryck? Hehe.

Sedd 2 ggr, dock aldrig på bio (den och 3 andra av Sembenes filmer visas under afrikanska filmfestivalen nu i februari. Ikväll krockar den med Nibelungen 1 (1924), som jag ju vill se, men den går även nästa helg. Hmm…)

Cleo från 5 till 7

Agnès Varda, 1962.

Cleo från 5 till 7 är uppdelad i 13 kapitel. Filmen handlar om Cleo, men de flesta kapitlen har döpts efter karaktärer i hennes närhet. Kameran vilar som hastigast på dem, vi hör en eller två rader intern monolog och kapitlets tidspann presenteras i bild.

Dock inte på kopian i Svenska Filminstitutets arkiv, som (väl?) är från när filmen gick på bio i Sverige. Den är inte kapiteluppdelad. Märkligt.

Sedd 3 ggr, varav en på bio.

Med tidens gång

Wim Wenders, 1976.

Minns att jag, efter tre inte direkt rafflande, men träsmaksaktiga timmar i en biosalong, tyckte Wenders film var intressant, kul att ha sett, men knappast någonting man ser om. Men någonstans i hjärnans mindre aktiva delar började filmen så småningom att röra sig och gro. Minnet av den växte och när jag nu efter något år faktiskt – tvärtemot min ursprungliga ingivelse – såg om den inser jag att det är en film man med fördel ser om. Dock inte så ofta. Tiden måste få ha sin gång.

Sedd 2 ggr, varav en på bio.

Pansarkryssaren Potemkin

Sergei M Eisenstein, 1925.

Montageteori känns litegrand som kommunism – i teorin en fin tanke som dock, fullt genomförd, inte fungerar speciellt väl i praktiken.

Med det inte sagt att montage är rakt igenom förkastligt. De mer elementära idéerna är ytterst effektiva och grunden i modern klippning. Kuleshoveffekten, enklare former av rytmiskt, metriskt osv montage och mer triviala dialektiska associationer.

Men de ryska saxpojkarna gick ju långt bortom sånt. I sin övertro på åskådaren knåpades intrikata intellektuella pussel ihop, vars lösning/mening i de allra flesta fall såklart går obemärkt förbi. Mitt favoritexempel angående Eisenstein är ljudanvändningen i Storm över Ryssland (1938) där ”ljudet låter som bilden ser ut”.

Visas t ex en landskapsvy bestående av en liten kulle i nedre vänstra bildhörnet är ljudspåret en mörk stämma som tonas ut för att vara tyst resten av tagningen.

Även om man kan störa sig på montagerörelsens utopiska idealism är det ju såklart tråkigt att det tog slut i förtid (Stalin satte ner foten med ett dekret om ”socialistisk realism”). Eisenstein hade ju t ex planer på en abstrakt filmatisering av Marx Kapital. Det hade varit intressant att beskåda om inte annat.

Sedd 3 ggr, dock aldrig på bio.

Den stora lögnen

Douglas Sirk, 1959.

Det har redan sagts allt för många gånger, men iaf… Sirk är en lurig liten rackare, ständigt balanserandes på gränsen mellan sentimental snyftare och ironisk kitschfest. Han är förvisso på intet sätt ensam om att framhäva mediet genom klischéartade konventioner eller ibland tillochmed avsiktligt uselhet – se bara på t ex Hitch! – men inget blir väl så vämjeligt som när den kvinnliga melodramen dras alldeles för långt. Personligen skulle jag ha svårt att t ex se om en del av hans rullar som går så långt bortom ”god smak” att jag tycker det är jobbigt att ta sig igenom dem.

Angående den här filmen och min förra kommentar, om speglar i svensk 1910-talsfilm, så blev ju just speglar senare ett närmast klischéartat grepp. Inte så mycket för att praktiskt lösa olika bildkompositioner, utan ett sätt att symboliskt uttrycka karaktärens tillstånd i bild. Här ovan, t ex, har ju Sirk antagligen varit ute efter spegelbildens falskhet och med den kraftigt markerade ramen velat visa på hur hennes ras begränsar henne osv. Blablabla.

Sedd 2 ggr, dock aldrig på bio.

Amorosa

Mai Zetterling, 1986.

Ibland undrar man vad som är avsiktligt och vad som bara är slump. Amorosa tycks, stilistiskt, blinka åt stumfilmen. Att det är många långa tagningar med skådespelare som agerar mot kameran istället för varandra osv må vara en sak, scener som den ovan en annan.

Dessa scener, som utspelar sig under första världskriget, använder i långa tagningar speglar på det sätt som Klercker, Tallroth och andra laborerade med just då. Via strategiskt placerade speglar utökade de rummet och hittade på sätt och vis en väg att kombinera sin tablåaktiga stil med Hollywoods bild-motbild. Samtliga inblandades ansikten i bild – samtidigt. Att greppet kräver t ex att den i övrigt så tuffe deckaren i Mysteriet natten till den 25 (1917) av någon oförklarlig anledning har en gigantisk golvspegel på sitt arbetsrum är en annan femma.

Nåväl. Tanken att Zetterling så medvetet skulle blinka åt stumfilmen är fin, men ärligt talat är det högst osannolikt att hon var såpass historiskt insatt att det skulle handla om annat än slump.

Stina Ekblad ger mig gåshud.

Sedd 2-3 ggr, dock aldrig på bio.

Citizen Kane

Orson Welles, 1941.

Kritikernas älskling och alltid nummer ett på topplistorna över bästa filmen genom tiderna. Ett jävligt tråkigt val, alltså. Tycker jag det världens bästa film? Bortsett från omöjligheten att svara på liknande frågor, så… nej, förmodligen inte.

Samtidigt går det inte komma ifrån att det är filmen som har allt. En verklig tour de force. På alla plan. Andra filmer må utmärka sig på olika områden, men Citizen Kane har allt – utom möjligen svagheter.

Så… ja, den förtjänar sin status. Även om det inte är världens bästa film.

Sedd ~5 ggr, varav en på bio.